Gammal kärlek rostar aldrig -

Jag var 11 ½ år gammal och året var 2000. Hand i hand med min bästa kompis och barndomsvän var vi på väg till ett hus där olika aktiviter för unga hölls.

Kärlek, som på den tiden var något som symboliserade äktenskap och familj var ovetande för mig. Jag var en bekymmerfri flicka och hade hela min framtid framför mig.

Jag och min vän yrade runt i huset och testade alla aktiviter, då jag plötsligt såg en kille och hans vän. Jag minns honom väl ännu idag, hans kläder, hans hår, hans leende, hans sätt att gå. Jag iakttog honom på alla möjliga sätt. Hans sätt att vara förbluffade mig.

Leken började med att jag och min vän förföljde de, och väldigt snart upptäckte de våran lek och lekte tillbaka. I desperat läge letade jag och min vän efter honom, men han var borta med vinden. Jag må ha varit ung som jag var, men jag minns känslan, jag minns hur det pirrade i min mage. Jag visste då att jag aldrig skulle se honom igen, han förblev ett okänt ansikte med fjärilar i magen.

Jag blev förälskad i en kille som jag aldrig bytt ett eller två ord med. Men ändå sade jag till mig själv "Jag ska gifta mig med honom i framtiden".

Det var höst, och året var 2003. Skolan hade precis börjat, och diskussionen om vilken linje till gymnasiet var redan igång. Jag, min närmsta tjejkompis och en killkompis diskuterade då plötsligt två killarna närmade sig mot oss. De hälsade på min killkompis, och av ren chock stod jag stilla och såg killen jag var förälskad i som elvaåring gå förbi. Mitt hjärta slog och jag tänkte för mig själv "Oh nej, han är säkert ett år yngre".  De talade om vilken linje de skulle välja till gymnasiet och jag satt fortfarande lika panikslagen och glodde.

Men jag visste, om jag inte tar chansen nu skulle han försvinna igen så jag hojtade till:

Jag: vaaaa... är du lika gammal som jag?

X: Jaaa..?

Jag: va... jag trodde du var yngre?

X: Nej jag är 15

Jag: Nej, jag tror dig inte

Jag märkte på honom att han blev smått irriterad då han sade: "Jag är alltså 15". Det var efterallt min avsikt, att hålla honom sysselsatt, så jag fortsatte ifrågesätta hans ålder.

Till slut sa han: "Om du inte tror på mig, fråga din vän. Vi är grannar"

Hans granne a.k.a min kompis slutade lektionen då han skrek ut: "Där är hon, fråga henne så kan hon berätta hur gammal jag är", och så gick han sin väg på lektion.

Av panik sprang jag mot hans vän och bad han fråga ifall han kunde fråga chans åt mig till honom. Först så skrattade han åt mig, men någon sekund därpå såg han att jag menade allvar.

Kompisen blev vår budbärare och spänningen hade precis börjat.

När han kom tillbaka med nyheterna var han dock inte lika glad: "Han sa att han inte kan bli tillsammans med dig för han känner din bror och det är som att gå bakom ryggen på honom"

Av ren irritation bad jag honom gå tillbaka med: "Vi håller det hemligt, ingen behöver veta".

Han accepterade mitt bud och plötsligt var vi ett par.

Det kanske inte var så enkelt som jag beskriver det eftersom det var en början på en vänskap och problem. Men jag visste ändå i slutändan att han skulle bli min bästa vän och min största kärlek.

X hade en ringsignal som med en melodi som han sa; "Detta är vår låt baby". Jag älskade melodin, men jag visste inte vem som sjöng. Tydligen var det KC & JoJo - All my life.

Samma dag ristade vi in våra namn samt ett hjärta och datum på en träbit. Det symboliserade vår kärlek... förevigt.

Månader gick och kampen om att dölja vårt förhållande var svårare än trott, många fick reda på att vi var ett par, och många försökte förstöra det för oss genom skitsnack.

Hans stolthet var större än kärleken till mig och sagt som det var, vårt förhållande var slut och jag blev singel. Jag var förkrossad, förstod inte hur hans stolthet kunde gå före det vi hade. Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle förlåta honom, eller hans stolthet.

Nyårsafton, året då det skulle bli 2004 och ännu hade jag inte glömt honom. Jag ville kyssa honom men jag visste att det var lite svårt eftersom vi inte längre var ett par. Så jag chansade.

Jag chansade genom att gå till hans gård utanför hans hem. Och där stod han och smällde raketer. Jag tvekade inte för en sekund, tre minuter innan midnatt sprang jag de få meter och kysste honom. Den natten tillbrinade vi i tre timmar i ett trapphus, och pratade om hur mycket vi saknade varann.

Efter det skiljdes vi år.....

Sommaren 2006, alltså tre år senare ber min vän mig logga in på msn. X hade ringt min vän, han ville att hon skulle kontakta mig, och berätta att han vill träffa mig.

Rätt som det blev spenderade vi en hel sommar tillsammans. Jag skulle nog inte ha varit så glad, för nyheterna kom till mig då han berättade om att han skulle flytta till USA och plugga. Jag gick skrek på honom, gick min väg och aldrig ville jag se honom igen. Denna gång ville jag gå vidare, så jag åkte till mitt hemland och sade aldrig förväl till honom.

En ny kille dök upp i mitt liv, en äldre kille. Jag beslöt mig för att ge det ett försök, han var äldre vilket måste ha antytt om att han möjligtvis också var mer mogen (?).

Tre månader hade gått sedan X flyttade till USA, och jag var redan i ett förhållande med en ny.

Så en dag min mamma säger "Jag såg han idag... jag såg han ute. Han har flyttat tillbaka".

Jag vägrade tro henne, förträngde mina känslor och kände att jag var tvungen att gå vidare.

Bara några dagar efter hans flytt mailade han mig. Då han förklarade hans känslor till mig, och hur mycket han saknade och älskade mig.

Jag grät, och mådde dåligt, men jag lät mig inte tro på hans ord och avslutade det genom att gå vidare med min nye pojkvän.

Den 3:e november 2007.

En dag jag var lycklig, dagen då en ring plötsligt fick sin plats i ringfingret. Jag hade förlovat mig med min nye kärlek. Tillsammans bestämde vi oss för att gå på den albanska festen och fira det. När vi nåväl kom in, kände jag att någon tog på min axel, jag vände mig om och såg att det var hans syster.

Hon ler av glädje och frågar hur jag har det. Jag svarade: "Jag förlovade mig idag".

Det tog mig inte många sekunder då jag fick syn på X. Jag ville verkligen inte träffa honom, månader hade gått och jag ville bara gå vidare. Så jag fortsatte förtränga mina känslor och gick vidare.

April, 2009. Bröllopet skulle falla i juli månad. Något jag längtade efter, allt var planerat. Klänningen stod framme, lokalen var bestämd, gästerna fick inbjudan. Det enda som fattades var att vänta till månaden juli, och då jag skulle kalla mig själv för fru.

Något hände i maj månad, vi valde att skjuta upp bröllopet, vilket senare ledde till att vi gjorde slut. Vi funkade inte, men det var bäst så.

Sommaren var slut och augusti föll in i 2009 året. Jag hade gråtit färdigt, sörjt min tid och var tillbaka på mina ben, då jag bestämde mig för att skaffa Facebook. X och jag blev vänner på facebook, men det var inte speciellt. Vi bytte två tre ord, och inget mer med det.

15 september 2009, en natt då jag var röksugen och mina cigaretter var slut. Jag var för lat för att gå ut ett på natten och för bekväm vid datorn. Kvällen spenderades med att sitta på MSN och chatta med X. (Tänk på att vi ännu inte träffats efter nästan tre år)

Vi chattade och jag berättade om mitt röksug, han erbjöd sig att komma med cigg utanför mig. Jag skämtade bort det eftersom jag visste att han inte rökte, men tydligen hade han börjat sedan ett år tillbaka. Så han kom... och väntade. Jag trodde inte han skulle komma, tills jag fick ett sms där det stod "Hallo, rymmer du från ett fängelse eller vad... skynda dig".

Enligt han så såg han att detta var ett perfekt läge för att träffa mig. Han hade själv inga cigaretter på sig, så han körde till Shell köpte ett paket och choklad. Därav han slängde halva chokladbiten, så jag inte skulle misstänka att det var menat till mig.

Efter den dagen umgicks vi varje dag. 

Den 29 september frågade han mig "Hej.. vart står vi...?". Mitt hjärta slog snabbare och av nervositet svarade jag "vad känner du?".

Hans svar var: "jag vet att jag inte är bra på att förklara känslor, men du vet att jag älskat dig sen dag ett, och fortfarande älskar jag dig. Jag var ung och dum när jag lämnade dig. Jag visste inte vad kärlek var, min stolthet tog över. Jag tänkte på dig minst en gång i månaden i tre år, och jag väntade på dig fastän jag visste att du skulle gifta dig. Mina vänner bad mig gå vidare, jag grät många gånger. Jag kan inte vara utan dig, jag älskar dig och jag kommer alltid älska dig".

Tårarna föll och mina känslor flög åt alla håll. Jag kramade honom och sa "Jag har aldrig heller slutat älska dig".

Idag är vi tillsammans, bästa vänner och fortfarande lika kära. Vi har lovat varann att hämta träbiten som vi ristade in som yngre. Den ska få hänga i vårt sovrum när vi väl gift oss!

Vi gav aldrig upp oavsett vad som hände, vi älskar och älskade varandra... iallfall jag i 13 år.

Så alla som älskar någon, släpp inte henne honom - hoppet finns så länge hjärtat slår!